Sotis är i himlen!

Den 25:e juli 2004 fick Sotis somna in. De sista veckorna slutade hon nästan att äta och gick över till att bara dricka. Vi förstod att hon måste komma till veterinär och tog henne med till Albano djursjukhus. Där konstaterade dom att hennes njurar gett upp. Det långa livet i tidvis mycket sträng kyla hade satt sina spår.

Sotis gjorde det mycket "lätt" för oss. Under hela besöket stod Peter och jag o kliade henne på var sin sida om huvudet. Sotis spann och kelade med oss ända tills hon somnade. Hon visste vad som skulle ske och hon var nöjd med det.

Visst hade vi önskat att Sotis fått leva lite längre inne i värmen o tryggheten med oss. Ändå är vi tacksamma för de 9 månader hon fick hemma hos oss. Fortfarande har vi ingen aning om hur gammal Sotis var. Däremot vet vi att hon var minst 13! Vi fick två år o 9 månader tillsammans med Sotis. Det som vi upplevde är en lycka, tillfredställelse och en enorm tacksamhet för att vi upptäckte Sotis och fick veta om hur hon levde. Varje litet framsteg med henne  kändes som högsta vinsten! Första gången hon vågade kela vår hand. Ända fram till dagen då hon helt självklart klev upp och trampade på oss till dess att hon direkt la sig i vårt knä när vi kom in till henne!

Nej vi glömmer aldrig vår tid med Sotis. Ännu när vi passerar huset med den eländiga grunden där hon bodde gör det ont. Det som gör ont är att se och påminnas om det fruktansvärda liv hon haft. Det är för oss helt oförklarligt hur hon klarade sina första tio år där. Men vi fick som vi ville, en chans att visa henne hur livet tillsammans med människor ska vara!

Nej vi glömmer aldrig Sotis, den modigaste o tappraste lilla katt vi träffat!

Annika o Peter

Sotis är hemma nu!!!!!

I lördags den 11 oktober flyttade Sotis med hem!

Vi hade med kattboxen och där inne hade vi ställt en tallrik med kokt fisk!

Sotis var in halvvägs två gånger och åt av fisken. Den tredje gången gick hon in helt och hållet. Peter var snabb och stängde luckan. Själv vågade jag inte.

Hon fräste och sen var hon lugn. Jag la snabbt min jacka över väskan då jag hört att det blir mindre skrämmande för katten på det viset. Vi pratade hela tiden lugnt med Sotis medan vi bar väskan till bilen. Inne i bilen höll jag hela buren i knät och pratade hela tiden lugnt och stilla med henne. Ett par tre jamanden var allt hon gav ifrån sig.

Väl hemma så ställde vi väskan på sängen i det rum hon nu får ha. Hon fräste och jamade ett par gånger och gick ut och gömde sig bakom ett TV-bord.

Vi hade förberett under sängen med en tjock varm yllefilt eftersom vi misstänkte att detta skulle bli hennes "gömsle"!

Mycket riktigt på söndag morgon hade hon krupit in under sängen och låg och fräste lite försiktigt när vi kom in.

Den första dagen lät vi henne vara ifred men var ju inne med mat och vatten förstås.

På måndagen började hon att sova mycket, även i tisdags. Men vi upptäckte att om vi la oss på golvet utmed sängen och pratade med henne så började hon att spinna. Åh så härligt.

Vi har då turats om att ligga inne hos henne och prata och i tisdags fick vi de första kelstunderna!! Det står helt klart att Sotis uppskattar vårt sällskap och vi har fått så mycket kel med henne de sista dagarna. I onsdags kväll kom jag också på henne med att krypa under sängen när jag öppnade dörren för att gå in med mat. Härligt, detta betyder att hon så sakteliga börjat utforska resten av rummet. Hon är nu så nära så att vi har ansiktena kanske 10-15 cm ifrån varandra.

Det är väldigt svårt att beskriva känslorna vi har. Vi är fulla av beundran för hur oerhört snabbt lilla gumman har funnit sig i att vara här! Det finns inget tvivel om att hon har det bra. Varmt och skönt och den filten hon har är tydligen alldeles underbar. Hon spinner och "trampar" och myser för fullt.

Hon vågar nu också ligga med ryggen till när vi kliar och smeker henne. Det tyder ju också på att hon litar på oss. Visst får vi små kärleksbett av henne ibland. Precis som vår äldsta kille Tassan så blir hon väldigt till sig när vi kelar mycket och då kommer små bett!

Ja vi kan bara konstatera att det för oss känns otroligt att hon äntligen finns här hemma! Vi vet nu att hon är trygg! Inget mer ont i magen och hjärta när det blir kallt ute. Hon är säker här och vi ska verkligen göra allt för att försöka kompensera för alla de eländiga år hon haft.

Sååå många gånger som vi misströstat om att kunna få henne med hem!

Ibland har vi känt att det är helt hopplöst! Men jag tycker ändå att vi har bevisat att med envishet, kärlek och naturligtvis ett enormt tålamod, ja då går det! Jag är alldeles säker på att INGEN katt är o-fångbar!! Vill man verkligen hjälpa så går det.

Vi kommer naturligtvis så småningom att få in bilder på Sotis här hemma men vill inte skrämma henne med blixtar för närvarande. Självklart kommer vi också framöver att skriva om hur det går.

Så vill vi rikta ett stort varmt tack till er alla som velat höra hur det går, som hållit tummarna för oss och tänkt på oss.

Du som kanske inte läst tidigare kan fortsätta ner på sidan och läsa hela vår "historia" om Sotis! Tänk också gärna på katthemmen och kattfonden. Adress finns längst ner på sidan!

Vi hörs snart av igen!

Annika o Peter

I början på November 2001 så upptäckte vi lilla Sotis.

Hon bor under en Pub i vårt centrum. Hennes bostad är husgrunden som är helt oisolerad med bara grus o jord samt en massa skräp som golv. Höjden inne i denna husgrund är cirka 40 cm. Ingången är två små fyrkantiga hål i den tjocka stenmuren.

Vi började att mata lilla Sotis varje dag. Hon var till en början så skygg att hon inte kom närmare oss än 7-8 meter. Vi träffade vid ett tillfälle en dam som bor i ett hyreshus på gården mitt emot Sotis hus. Denna dam har matat Sotis till o från under hela den tid då hon bott i husgrunden. Vi fick veta att det var 10:e sommaren detta år sedan Sotis flyttat in! 10 år!!!!!!

Allteftersom tiden har gått så har vi kommit närmare o närmare den lilla katten. Vi har idag kommit så långt att hon kan vara knappt en halvmeter ifrån oss o hon vågar sig också på att nosa på vårt finger. De allra senaste veckorna har vi dessutom försiktigt kunnat "peta" på henne utan att hon försvinner igen.

Hon vet så väl vilken tid vi kommer med mat, sitter ofta utanför o väntar på oss.

Runt jul förrförra året då det var 20 grader kallt så proppade vi in tjocka tröjor, filtar o gamla morgonrockar i hennes lilla hål. Efter det så kunde vi se henne ligga i denna hög av mjuka saker när vi kom. Ja vi hade med oss en ficklampa för att försäkra oss om att hon verkligen använde sakerna för att få en liten gnutta värme.

Men när våren kom så började hon alltså att sitta utanför o vänta på oss.

Nu har Pub-ägaren fått tillsägelse från Hälsovårdsnämnden att husgrunden skall stängas igen. Detta innebär att Sotis hem försvinner. Vi jobbar vad vi kan för att hitta ett nytt hem till henne. Ett hem där "någon" har tålamod att ta hand om henne o att vinna hennes förtroende. Det är ju förståeligt att hon är väldigt misstänksam mot oss människor.

Varför tar vi inte själv hand om henne!?!?

Vi har redan 5 katter som kommit till oss på olika sätt o dessutom har vi en hund. Det är ju också så att även om hjärtat har plats för alla hemlösa djur i världen så gäller det ju inte bara att ordna "tak o värme". Alla djur behöver också uppmärksamhet o kärlek. Ju fler djur man har så blir ju detta naturligtvis svårt att hinna med.

Nu kanske någon tycker att "stackaren, hon borde avlivas" Ja vi har hört den kommentaren. Detta ställer vi inte upp på för en sekund!!! Denna katt har kämpat i tio år o hållt sig vid liv under vidriga förhållanden. För oss tyder detta på en enorm livsvilja o kämpaglöd! Tänk om hon fick ett eget hem o en egen matte! Värme, mat, kärlek och inte minst trygghet! En underbar tanke!

Detta är Sotis värd!!

Ja så här kan det alltsä gå för "utslängda" katter!

Kanske har Sotis haft tur! Men visst är det tragiskt att tänka sig att det gångna året förmodligen varit det bästa år hon upplevt på länge. Ett ordentligt mål mat varje dag o lite mjukt att sova på.

Vår önskan inför julen är: Ett hem till Sotis!

Det skulle skänka oss en väldig glädje att veta att hon inte firar ännu en jul o ett nyår i detta smutsiga kalla hål.

Om du är nyfiken på hur det går för Sotis så kommer vi att skriva mer om vad som händer.

Annika o Peter

02-11-28 

Efter samtal med Lena på Solgläntans kattpensionat kan vi berätta att om vi bara lyckas fånga Sotis är hon välkommen dit!

Detta är LYCKA! Snälla alla, håll tummarna för att vi lyckas med att ta henne så att hon får komma in i värmen!!!

Annika o Peter

p.s. läs under vår e-mail-adress!!

02-12-10

I söndags började vi att försöka vänja Sotis vid att få sin mat inne i en kattbox. Vi hoppas att hon ska gå längre o längre in i denna box.

Vad som gäller nu är att bara stoppa in riktigt lockande saker. Räkor, strömming, tonfisk o annat gott. Förhoppningsvis ska hon komma så långt in i boxen att vi snart kan stänga den om henne. Då väntar en snabb färd till Solgläntan i Vallentuna.

Det kommer säkert att ta sin lilla tid för hon är mycket misstänksam!

Annika

2003

Söndag 5 januari!

Vi fortsätter våra försök att få Sotis förtroende. Lite problem har det blivit för det är plötsligt fler som blivit intresserade av att fånga henne. Detta gör det svårare för oss att ta henne då hon blivit väldigt vaksam och misstänksam över att så många kommer dit.

Det finns en dam som har känt till henne i 10 år och som sporadiskt har gått dit och gett henne mat. Denna dam har nu fått veta att vi kommit henne väldigt nära och detta har gett henne blodad tand att själv försöka fånga henne.

Peter och jag tror inte att det är bra att mata en katt i fyra veckor och sen resa bort och återkomma efter några månader igen. Vad vi också finner märkligt är att det är först nu efter 10 år som damen ska kalla in en massa människor för att försöka fånga henne. För oss är det obegripligt att detta inte gjorts för många år sedan.

Vi fortsätter i alla fall med att mata henne och att närma oss henne steg för steg. Nästa projekt för oss är att införskaffa ett bilbatteri och en värmesits som kan drivas med batteriet. Detta ska vi försöka få in i Sotis lilla "håla". Vi vet ju varken hur länge kylan kommer att hålla i sig eller hur lång tid det tar att fånga henne.

Klart är i alla fall att vi inte ger upp! Så länge Sotis dessutom kommer när vi kallar på henne o hälsar oss med ett litet jam så blir vi bara mer sporrade att hjälpa henne!

Annika

Fredag 7 februari

Efter ett antal veckor utan att ha "träffat" Sotis har vi nu fått kontakt igen!

Förra veckan och denna vecka har vi lockat fram henne 4 gånger. Ikväll den 7:e väntade hon på oss alldeles innanför hålet när vi kom! Vi är jätteglada att det börjar "fungera" igen. Nu kan vi äntligen "börja om" och imorgon ska vi bjuda Sotis på 2 hg skalade räkor för att komma i lite mer närkontakt igen. Ja detta innebär handmatning med en räka i taget för att hon ska vänja sig igen vid att vi är riktigt nära. Glada som sjutton är vi för vi är de enda som lyckats få fram henne sen jultiden. Fortfarande kan Peter locka henne att nosa på hans finger när han lägger upp hennes mat och när hon gjort det så ska hon även bita lite i fingret.

Ja för oss känns det äntligen som att det ska kunna börja fungera igen. Det har varit så jobbigt med all kyla och att inte få se henne. Vi har ju lyst in med ficklampa för att kolla att hon ser ok ut. (så gott det går). Nu hoppas vi att vi får vara ifred med henne och att Karin (som matat henne varje morgon under tio års tid) kan få kontakt med henne igen.

Hörde just idag om att i Uppsala-tidning stått en artikel om att en familj har 15 stycken katter i en oisolerad bod på 6!!! m2. Katterna hade en soffa i trä som de försökte trängas på för att slippa vara på det fullständigt nerskitna golvet!! Det är så tragiskt att människor kan bära sig åt på det viset mot djuren! Själv skulle jag faktiskt med glädje utsätta dessa människor för samma behandling! Kanske skulle det få dem att börja tänka efter.

Annika

16 mars 2003

Nu har vi äntligen fått reda ut situationen med damen som dök upp i julas och började stöka kring Sotis.

Vi har talat med de tre personer som hon begärt hjälp av. Efter två hela dagars diskuterande i telefon fram och tillbaka så har "damen" lovat att inte gå dit mer.

De tre personerna hade redan fått "kalla fötter" angående det seriösa i damens beteende. När vi fått prata med dom och förklarat allt vi gjort och gör för Sotis så insåg dom att vi är dom som har bäst chanser att fånga Sotis.

Jag har ju längre upp på denna sida sagt vad vi anser om damen ifråga. Som vi nu förstått det så ansåg hon att detta att lämna Sotis till ett katthem var värre än att låta henne vara kvar där hon nu är. Självklart skulle vi väldigt gärna ha tagit hand om Sotis här hos oss. MEN vi har som sagt 5 katter och det blir alltid oro i lägret när en ny krabat kommer in i gänget. Vi vill inte oroa våra egna eftersom det nu är lugnt efter det att våra två små vildkattsungar Stina o Elsa kom hem till oss.

Vår gissning är också att Sotis bör bli ensam katt i ett hem där någon som förstår att det kommer att ta tid att bli kompis med Sotis finns. Ingen av oss tror att detta blir lätt men vi tror att den som har kärlek och tålamod kommer att få en väldigt trogen katt. Sotis kommer säkert inte att passa som utekatt.

De två vildkatter som vi tog hand om gick inte i närheten av dörren det första året. Det var som om dom var rädda för att bli utestängda igen. Man kan ju också misstänka att Sotis har fått mer än nog av utevarandet.

Tragiskt är att hon egentligen inte har någon stans att gå. Det är en liten gård med ett fåtal buskar att vandra omkring på. Det är lätt att förstå att nästan hela tiden under alla dessa år har tillbringats under husgrunden!!

Snälla alla kattvänner, håll tummarna för att vi kan fånga Sotis i vår!

Annika

19 mars 2003

Sotis allra trognaste vän och "matmamma" Karin har gått bort. Peter och jag fick ikväll veta att Karin dog i mändags.

Vi har vetat i 5-6 veckor att Karin var sjuk men hon hade ändå fått goda prognoser. Detta var en chock att det gick så fort. Det var i förra veckan som vi senast träffade och pratade med Karin. I kväll är vi ledsna!

Karin har troget matat Sotis under alla år och utan henne hade Sotis alldeles säkert inte klarat sig.

Många många varma tankar går ikväll till Karin.

En tröst för oss är att veta att Karin inte längre kände oro för hur det skulle gå med Sotis om hon försvann. Sin egen lilla katt visste hon att dottern med familj skulle ta hand om. Vi tänker naturligtvis också på den kissen och Karins "människo"-familj.

Karin litade helt på Peter och mig vad gällde Sotis.

Just i går kväll sa jag till Peter att när vi har fångat Sotis så ska jag gå med en stor blombukett till Karin från Sotis som tack för all hennes hjälp. Nu kommer jag istället att gå på hennes begravning om jag får. Det känns viktigt för mig att lämna en sista hälsning från Sotis och att jag själv får ta farväl.

Karin, du fick inte se dina barnbarn växa upp! Jag tror ändå att du kommer följa dem från din plats i himlen.

Ja jag är alldeles säker på att du kommer till himlen. Människor som har ett sånt stort hjärta som du kan inte komma någon annanstans.

Tack Karin. En dag ska jag klappa Sotis från dig!

Annika

5 juni

Vi kommer allt närmare Sotis! Hon kommer nu fram varje dag o nosar på våra händer och ger oss en liten kel. Den glädje det ger oss är otrolig!

Sotis blir mindre o mindre skygg även om hon vill ha oss "framför" sig så hon kan ha ryggen fri.

Vi tvingar oss inte på henne utan allt får gå i hennes takt. Det känns inte heller lika vidrigt att hon är där nu när det åtminstone är en underbar temperatur ute. Nej allt får ta sin tid, vi vill inte jaga på henne i onödan.

Så har vi för några veckor sedan bestämt oss för att ta Sotis hem till oss. Vi har blivit totalt förälskade i henne och kan inte tänka oss att lämna henne någon annanstans.

Det får bli ett eget rum hemma hos oss till att börja med och sen får vi se om vi inte framöver kan få henne med i hela vår lilla "familj".

Huvudsaken är att hon kommer in i värmen och får lugnt ikring sig. Naturligtvis är vi mycket medvetna om att det blir en besvärlig omställning för henne efter alla dessa år.

Men allt det som Sotis upplevt och det mindre lyckade liv hon haft, ja det gör att vi vill satsa allt för att hon ska få några fina år till slut. Förhoppningsvis ska vi komma så långt att vi kan visa henne precis hur snälla o kärleksfulla människor kan vara.

Vi längtar oerhört efter att få smeka hennes huvud istället för att hon ska vara hänvisad till väggar o annat när hon vill kela.

Håll tummarna för oss!!

Annika o Peter

25 augusti

Vi märker nu att Sotis börjar släppa efter på sin vaksamhet! Hon blir mer och mer kelig och vi får känslan av att "närhet och kontakt" nu betyder lika mycket som maten. Hon är lite avvaktande mot Peter men mer förtjust i mig. Tvärtemot vad hon var i vintras! Jag har provat att sätta fram handen bredvid matskålen för att se vad hon väljer! Hon väljer att äta ur min hand. Hon är nu så nära när jag sitter på marken så att jag skulle kunna ta henne. Men vi avvaktar lite till för att vara riktigt riktigt säkra på att inte missa. Vi lär ju bara få ett försök att fånga henne!

Det känns i alla fall hoppfullt med dom "framgångar" vi gör . Hon är inte heller lika rädd när vi gör "hastiga" rörelser eller prasslar med påsar.

Att klappa henne lite försiktig på sidan eller ryggen har jag gjort några gånger. Då flyttar hon sig obetydligt men tittar förolämpat på mig. Alltså inte nån direkt skräck längre.

Nu hoppas vi i alla fall att kunna ta henne innan den 6 november. Varför denna dag? Jo då blir det exakt två år sedan vi första gången upptäckte henne.

Det är en härlig känsla när hon "markerar" min hand, att jag "tillhör" henne!

Annika

Onsdagen den 8 oktober!

Så här ser det ut när vi träffar Sotis! (tre bilder nedan!)

Hon är oerhört kelig och inte längre allt för rädd för resväskan! Vi får riktiga "tryckare" av henne och hon tycker mycket om att bli kliad och kelad med.

Nu börjar vi att sakta ställa maten i väskan och sedan ställa den längre och längre in i den!

Det känns nära nu. Vi räknar med att få med Sotis hem i höst!

Fortfarande gäller ett enormt tålamod. Visst är vi ivriga att få bort henne från denna deprimerande och kalla miljö.

Det får ändå bli lilla Sotis själv som bestämmer takten!

E-mail:  annika-och-peter@telia.com

Adress till vår hemsida där du kan läsa om våra egna katter! http://w1.863.telia.com/~u86304501/  länk till denna sida finns under Länkar i menyn!

Om du vill hjälpa hemlösa katter, kolla www.kattpensionat.com

Alla har ju inte möjlighet att ta hand om en katt. men visst är vi många som skulle kunna avvara en liten slant som hjälp till dessa underbara människor som kämpar för att hjälpa katterna.

Solgläntans kattpensionat p.g. 646 02 91 - 5   märk inbet.kortet med "Stöd till Solgläntans hemlösa katter".

Tänk på Kattfonden, insamlingsstiftelse för hemlösa katter. p.g. 55 73 08 - 4